Livet med råttorna

Livet med råttorna

Marabous sista

- Survivors kullenPosted by Vintaz Mon, July 08, 2013 00:14:51
Den 18 juni 2013 startade förlossningen för Marabou. Allt gick väl med dom 2 första bebisarna men den tredje fastnade.
Det var bara början på ett helvete.

Jag fick snabbt rådet av veterinär att avliva henne, vilket jag vägrade ta som ett gott råd. Jag frågade runt efter alternativ och fick det också. Vi kämpade oss igenom med dunderkurer och fick tillslut loss bebisen. 4 st till föddes levande men Marabou var medtagen och orkade inte ta emot dom.
Jag lät henne vara ifrån bebisarna och värmde dom med vattenflaskor och gav Marabou energi och flytande mat för energins skull.

Jag började nu tvinga Marabou att dia dom ändå för att få i sig all viktig råmjölk som de behöver. Hon var motvillig först men lät sig övertalas, hon litade blint på mig och gjorde allt jag sa utan större protester.
Detta var en tös med stark egen vilja så att hon tillät mig och litade så mycket på mig när det krisade var helt otroligt. Jag masserade och värmde henne. Det började se ljusare ut och natten igenom mådde hon bättre.
Hon födde två bebisar till och en var kvar, efter masserande så kom även den ut men nu var hon otroligt trött. Hon hade förlorat mycket blod och var medtagen men såg ändå pigg ut med glimten kvar.

Sen gick det snabbt, på bara några minuter gick det från stabilt läge till kritiskt läge. Hon gick bort med sina bebisar fortfarande snuttandes på henne.
6 bebisar klarade aldrig persen men 5 st kämpade vidare.

Nu var det akut, inte bara sorgen efter marabou, nu fanns det 5 bebisar som måste ha hjälp akut. Med hjälp från Glamråttan hittade hon en tjej med amma. Problemet var att få dit henne, men även där ställde Glamråttan upp och transporterade bebisarna dit.
Men det var nästa dag så under hela natten fick de stödmatas varje 15-30 minuters intervaller. Även vägen vidare till sin amma fick de fortsätta stödmatas.

Hos sin tilltänkta amma fick de inte i sig tillräckligt, tack och lov hade hon flera diande råttor och den andra amman gav de stora välfyllda magar.
Nu är dom 5 dygn gamla, även de svagaste har kämpat på och blivit bättre. Jag vågar inte slappna av än utan terrar nästan sönder v om information om hur det går. Jag kommer nog aldrig slappna av helt innan dom är hemma hos mig igen

Sorgen efter Marabou är total. Det saknas något varje morgon, jag saknar hennes humör, hennes envishet och hennes kel. Allt gick galet men jag ångrar inte en sek att jag dissade veterinärens råd och gick min egna väg. Hade jag lytt hade 3 bebisar som nu lever inte ens blivit födda, 2 andra bebisarna hade nog aldrig klarat sig.
Marabou hade jag förlorat i båda fallen men vi kämpade hon och jag och tillsammans lyckades vi mitt i förlusten.
Jag glömmer aldrig henne eller den stora visdheten hon gav mig

  • Comments(0)//blogg.vintaz.se/#post23